I Finland finns ungefär 300 000 finlandssvenskar, alltså finländare med modersmålet svenska. En vanlig missuppfattning är att denna svenska skulle vara en blandning av finska och svenska eller en svenska som lärts in som andraspråk efter finskan. Sanningen är att det är gammal svenska som levt kvar sedan tiden då Finland tillhörde Sverige, och finska är inget som är självklart att kunna i ett område där svenskan är dominant. Flera av dialekterna har mera genemsamt med till exempel isländska än finska.
I Österbotten, på mellersta Finlands västkust där jag föddes och växte upp, finns en stor del av finlandssvenskarna. Här duggar också variationerna av ålderdomliga svenska dialekter lika tätt som företagsandan, naturskönheten, den egenartade humorn och traktorerna. Varje by har sin egen unika dialekt, även om den ligger i samma kommun eller bara fem kilometer ifrån den andre. Dialekterna har hög status i byarna och används med både stolthet och flit av talarna i såväl tal som skrift - i sms och på sociala medier på ett sätt som åtminstone inte jag har sett göras i andra språk. Dialekten är en tydlig markör för ditt ursprung, och det ringar in den plats som är just ditt, och de andra talarnas, hem.
Men samtidigt som dialekterna är starka är de också svaga. Som talare av en österbottnisk dialekt är du oftast van vid att en annan finlandssvensk från södra Finland, eller en svensk för den delen, inte kommer att förstå dina ord eller ditt sätt att tala. Du är van vid att snabbt skifta till en finlandssvenska med standardiserat och “korrekt” uttal. Dialekterna förekommer sällan i riksmedia eller offentligheten. Är du österbottning och jobbar på rikssänd media klär du i de flesta fall på dig standardsvenskan för att, igen, det är ju med den du kan göra dig förstådd. Samtidigt som dialekten står stolt i ryggraderna finns det också inrotat att våra språk är lite mer åsidosatta, lite mindre, lite ofinare. Den mera standardiserade finlandssvenska som talas i södra Finland (och av Mumintrollen) kallas till och med högsvenska. Hög, som att den svenska som talas av oss är låg. Eller?
Under delar av min skoltid fanns lärare som i hög grad kämpade emot användandet av dialekt på lektionstid, högsvenskan skulle användas för godkänt betyg. Och även om man själv var trygg i dialekten så är det klart att man (eller, åtminstone jag) som ung elev ibland undrade "Tänk om de har rätt? Vad är det egentligen för vits att kunna det här 'språket'?"
Här kommer några exempel på hur det kan se ut när min dialekt används i sociala medier:
Det finns en vits, märkte jag förra sommaren när jag studerade isländska på Island. Jag hade enorma fördelar av att ha min österbottniska dialekt som modersmål. Första dagarna på Island förstod jag i princip ingen isländska. Men efter ungefär tre dagar hände något, och därifrån gick det snabbt. Förvånande (eller kanske egentligen naturligt, eftersom bägge språk stammar från långt tillbaka i tiden) ofta kunde jag gissa på att de isländska orden jag inte kunde hade samma betydelse som orden i hembyn Pensala. Och om inte, så kunde jag iallafall se att de var kusiner.
“Dialekten är en tydlig markör för ditt ursprung, och det ringar in den plats som är just ditt, och de andra talarnas, hem. ”
Så som islänningarna blåsfräser ut sina L och stundom sina R (kallas preaspiration i språkvärlden), så gör vi även i Pensala. Och så diftongerna, alltjämt samma. Stein e ståor och ståolan e rein. När jag skulle veta könet på ett substantiv (vilket är en central del av isländskans grammatiska grunder) var det oftast bara att visualisera att jag var hemma vid köksbordet och pratade om substantivet i fråga. Jag hade svaret på två sekunder och det var nästan alltid samma som på isländska - hunden är han, glaset är det, solen är hon.
Så till alla dialekttvivlare vill jag säga: det finns tillfällen när man är otroligt tacksam för dialekten, det finns inget värdelöst språk och inget är högre eller lägre än det andra. Jag önskar att diverse lärare hade varit med på kursen och bevittnat processen, och sett vilka likheter det finns språken emellan. Kanske hade de då slutat att se ner på användningen av dialekter på lektionstid och istället börjat se det för vad det verkligen är – ett verktyg ut i Norden.
Jag har alltid haft ett stort intresse för de nordiska länderna och skillnader och likheter i dem. Därför har jag startat kontot @nordenrunt på Instagram och Facebook, där jag skriver om aktuella händelser och människor i Norden. Snart kommer även en podcast! Följ gärna kontot och tipsa dina vänner!
Ida Berg